En märklig rättsregel

Mycket i denna blogg har behandlat den märkliga rättsfråga där jag inte tillåtits pröva giltigheten av ett förlikningsavtal träffat efter ett överklagande i domstol där den hade avskrivit målet.

Efter hundratals timmar av efterforskningar har jag äntligen fått svaret.

Om man efter ett överklagande träffar ett förlikningsavtal i domstol som avskriver målet, så får man inte ta bort avskrivningen så att målet kan återupptas, om avtalet blir ogiltigt (t.ex genom ett villkor eller ogiltigförklaring i domstol)

Håll i minnet ”efter ett överklagande” då regeln verkar rent löjeväckande. För att målet ska kunna återupptas måste man först angripa själva avskrivningen och antingen få den ersatt av en stadfästelse eller få det överklagade målet undanröjt.

Fastän domstolarna kände till regeln vägrade de upplysa mig om den, fastän de visste att min advokat inte kände till regeln. Ändå uppmanade mig att be min advokat förklara varför domstolarna hade avvisat prövningen av förlikningsavtalet. På det sättet lät de henne föra två mål i alla instanser under 5 år till en kostnad av 135 000 kr och ett arbete för mig på mer än 500 timmar, för att inte tala om kostnaderna för staten. Besluten var så oklara så jag inte ens visste hur jag skulle lägga fram frågan för annan advokat.

Jag bl.a. talade med referenten Peder Munck på hovrätten och frågade om det fanns någon rättsregel som låg bakom avvisandet av mitt mål. Han vägrade kategoriskt att svara.

- Det får du läsa i beslutet och  ”jag har redan sagt för mycket nu”. 

Sedan försökte han avleda mig från ämnet med att fråga om jag var släkt med f.d. talman Allard och om jag hade släktingar i Örebro mm. 

Domarna i Solna tingsrätten verkade märkligt rädda för att säga något om regeln.

- Då måste vi ha ett sammanträde tillsammans med motparten för att där säga något om detta” som rådmannen Annelise Detthoff sade. Eller

- Jag kan inte tala om hur du ska göra, som rådmannen Hans Cappelen-Smith sade.

De verkar ha trott att de skulle missgynna motparten om de yppade något om regeln. Som om detta var en sakfråga. (Sakfråga = fakta i en tvist) (Rättsfråga = regler för hur man för talan i domstol)

Regeln är lika obegriplig som löjlig. Det är en ren rättsteoretisk konstruktion. Domstolarna anser att en avskrivning är överordnad giltigheten av ett förlikningsavtal, trots att förlikningsavtalet ligger till grund för avskrivningen. Domstolarna anser att avskrivningen innebär att överklagandet utraderats, alls inte inträffat. Dvs att förlikningsavtalet måste tillkommit utan att det skett något överklagande. Detta är en helt befängd ide. Det är överklagandet som utgjort påtryckningen och åstadkommit förlikningen. Det går visserligen att radera i historieböckerna men inte det som faktiskt inträffat. Jag anser att förlikningsavtalet är överordnad avskrivningen. Regeln kan inte försvaras rent praktiskt och uppfyller inte proportionalitetsprincipen. (Proportionalitetsprincipen = En regel måste ha en så positiv effekt för det allmänna att det uppväger ev. negativa effekter för en enskild. Den ska stå i proportion till det man vill uppnå)

Vad jag än anser om regeln så borde domstolarna ha upplyst om den så jag visste vad jag har att rätta mig efter. Det är ungefär som om jag frågar om det är förbjudet att gå över den här ängen. ”Det talar vi inte om” svarar rätten. Sedan blir jag dömd till böter.

Till yttermera visso visar en undersökning jag gjort att de flesta advokater, 90%, inte känner till något alls om hanteringen vid ogiltigt förlikningsavtal. Av de som trodde sig känna till något (10%) säger ¼  att man kan föra en talan om ogiltigheten precis som min advokat. Dvs det är bara ca 7% av advokatkåren som känner till domstolarnas regel.

Eftersom regeln finns så har någon gjort fel i mitt mål. Jag anmälde därför min advokat för Advokatsamfundet för att hon fört mitt mål under 5 år till stora kostnader utan att kunna regeln, utan att försöka få bort avskrivningen eller ens upplysa mig att talan inte gick att föra.

Samtidigt krävde jag skadestånd från Justitiekanslern (staten) då domstolarna inte upplyst om regeln i domskälen trots att de visste att min advokat inte kände till den.

Resultatet var att JK (25 jan 2013) ansåg att domstolarna gjort rätt, dvs min advokat gjort fel. Advokatsamfundet (15 maj 2013) ansåg tvärtom, att min advokat gjort rätt, dvs att domstolarna gjort fel. Inte oväntat skyller de alltså på varandra och jag får sitta emellan.

F.n har jag lämnat in en resning till Högsta domstolen där jag vill att den en gång för alla reda ut frågan om rätt till att få prövning av ett ifrågasatt förlikningsavtal i överklagade mål. Med hänsyn till att detta alls tillåtits hända i ett rättssamhälle så förväntar jag mig dock inget från HD.

För mig så ger denna historia bilden av en exempellös ansvarslöshet från domstolarna, där de sänker förtroendet för sig själva och där den rättsregel de tillämpar är helt ologisk sett ur praktisk synvinkel.

Richard Allard